Historik 

Vid sökning på internet om socialliberalism hänvisas man till Wikipedias sidor om socialliberalism som en ideologi eller en inriktning av liberalismen. Det finns dels en sida på svenska och en på engelska som många söker sig till.

På den här sidan håller vi på att bygga upp ett annat historiskt dokument som bygger på många fler, vetenskapliga källor som granskats och översatts. Sidan är för tillfället under uppbyggnad och uppdateras kontinuerligt. Vi ber dig därför komma tillbaka för att läsa mer eller tillföra om du har något som inte står med.


Från början

Man kan säga att socialliberalismen har sina rötter i två av Franska Revolutionens viktigaste principer: 1) idén om frihet och 2) idén om jämlikhet. Den uppmärksamme läsaren ser genast att det står 'id+en om frihet och jämlikhet'. De första generationernas socialliberaler uttalade sig om dessa begrepp och menade en sak, men snart det blev en helt annan sak när andra skulle tolka vad socialliberalism var.  Många utnyttjade utgången av Franska Revolutionen och tog till vara på svagheterna som uppstod när de tog makten med lögner och ståndpunkter som de sedan bröt så fort de fick chansen. Total frihet, så som liberalismen ser det,  är omöjlig. Om alla får göra precis som de vill uppstår orättvisor och stora samhällsproblem. Därför finns inskränkningar i friheten. Arbetsgivare har exempelvis förbjudits att ha 15 timmars arbetsdag. Affärer får inte sälja heroin och kokain. Skribenter får inte angripa folk med rasistiska tillmälen i tidningar o.s.v. Därför ska socialliberalismen ses om ett förhållningsätt som bättre stämmer överens med vad folket ville ha från första början.  

Socialliberaler i början på 1800-talet hade för få erfarenheter för att ana att begränsningar var nödvändiga innan de upptäckte att det fanns de som skulle utnyttja systemet. De kände sig förtryckta och ville ha så mycket frihet som möjligt. Staten skulle inte lägga sig i vad folk höll på med. Det skulle råda religionsfrihet för prästerna hade för mycket makt och ägde stora delar av Frankrike. Man ville ha åsiktsfrihet och frihet att driva egna företag och försäljning. Vissa liberaler ville t.o.m. avskaffa all statlig inblandning i ekonomin.

När socialliberaler uttalade sig om jämlikhet syftade de till att alla skulle ha det, men så blev det inte. Kvinnor, tjänstefolk och slavar fick inte den frihet och jämlikhet de önskade. 1800-talets filosofiska och socialliberala tänkare strävade efter att alla skulle åtnjuta samma juridiska och ekonomiska rättigheter. Man ville att alla skulle ha samma förutsättningar från födseln och att det sedan var det upp till var och en att förverkliga sina ekonomiska och sociala mål. Men flertalet liberaler uteslöt kvinnorna från sin jämlikhetsdröm. Deras krav på jämlikhet med männen ignorerades länge. Därför är det stor skillnad på vad första generationens socialliberaler villa ha, mot vad kommande liberaler genomförde. Och därför är det även stor skillnad på vad socialliberaler och liberaler vill idag!

Den Franska Revolutionen

Många har säkert hört talas om och läst om den Franska Revolutionen och stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789. Det var från början en fästning men vid den här tiden ett fängelse där man även hade ett lager av krut och kulor. Detta skulle till de utländska trupper som omringade Paris för att bekämpa det väntade uppror som förväntades sedan adeln och prästerna vägrat gå med på att avstå sina privilegier från möten och förhandlingar sedan 5 maj samma år. Revolutionen bröt ut p.g.a. att folket var trötta på att ha belastats med skatt och människoliv till krigen under kungarna Ludvig IV och Ludvig XV. Kung Ludvig XVI sa sig vilja folket väl men skulderna var redan så stora att det inte hjälpte. Kungen, prästerna och adeln vräkte sig i rikedom och mat. Kyrkan och adeln ägde hälften av Frankrikes mark och slapp betala skatt. Drottningen Marie Antoinette sågs som dåtidens shopaholic och slösade enorm summor på extrem lyx som juveler, klänningar, skor och hasardspel.

I Frankrike var fattigdomen så stor och lidandet så obarmhärtigt när det rått missväxt under flera år och mjöl och bröd blev så dyrt att många svälte. Samtidigt hade man hört att amerikanarna vunnit sin frihet i Amerikanska Revolutionen genom att ha utkämpat ett krig mot England. Nu var man trött på rådande läge och ville helt enkelt ha frihet, jämlikhet och broderskap (mänskliga rättigheter) och att alla skulle ha samma förutsättningar i livet. Hungern och den kallaste vintern på nästan ett sekel gjorde folk upproriska och bagerier plundrades. 

Vid den här tiden rådde även en s.k. 'upplysningstid' där personer som Voltaire och Rousseau var kända människorätts-kämpar. Voltaire hade exempelvis suttit fängslad på Bastiljen för att ha kritiserad den gamle kungen, Ludvig IV. En tid var han förvisad till England och umgicks med vetenskapsmannen Isaac Newton och började starkt ifrågasätta prästernas predikningar. Voltaire kämpade för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, vilket framgick i hans kända bok 'Candide'. Schweizaren Rousseau var god vän med Voltaire och hade vunnit ett vetenskapligt pris för skriften 'Discours sur les sciences et les arts' där han förklarade att 'Människan var god av naturen, men samhällsinstitutionerna och deras missbruk har gjort henne ond'. Senare skrev han den välkända boken om 'Émile' som handlade om uppfostran men var direkt kritik mot etablissemanget. Boken brändes på bål i flera länder och Rousseau var på flykt under flera år. Deras vurmande för vetenskapen som ifrågasatte traditionen om att bevara klyftorna mellan rika och fattiga blev något som folket tog till sig. Framför allt deras förespråkande om 'frihet, jämlikhet och individens styre över sitt eget öde', som senare även blev en del av slagorden, gjorde att folk blev mer angelägna att sätta sig upp mot prästerna och adeln när dessa vägrade avstå privilegierna och börja betala skatt.

'Frihet, Jämlikhet och Broderskap'

Dessa slagord är välkända över hela världen. De kom från den 'Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter' som Markisen av LaFayette lade fram och som innehöll de mänskliga och medborgerliga rättigheterna, som fastslog individens rätt till frihet, rättssäkerhet och egendom, samt rätt att göra uppror mot förtryck. LaFayette var känd för att han stridit på amerikanarnas sida i sin frihetskamp. Han blev utsedd till general för sina hjältedåd och satt i den franska Nationalförsamlingen. Deklarationen fick han hjälp att utforma av det amerikanska sändebudet Thomas Jefferson. Jefferson blev senare USA's president. LaFayette var illa omtyckt av rojalisterna eftersom han sågs som främsta upphovsmannen till revolutionen. Samtidigt var han inte heller omtyckt av folket eftersom han hjälpte kungafamiljen att undkomma det beryktade kvinnotåget när 6000 kvinnor tågade från Paris till Versailles i protest mot de höga brödpriserna och för att tvinga kungaparet till Paris. Kungaparet tvingades till Paris till slut men försökte fly med hjälp av LaFayette som ansåg att en demokratisering skulle riskera att han förlorade allt han ägde. Slagorden, som fortfarande idag används i Frankrike klingar däremot högt i republiken.

Folket hyllade Deklarationen och kungen förlorade all makt som nu övergick till Nationalförsamlingen. Dess viktigaste uppgift under revolutionen var att avskaffa ståndsprivilegier, adelstitlar, förstatliga kyrkan och omgestalta den kungliga armén, samt att anta 1791 års konstitution. De hade målet att göra Frankrike till ett jämställt samhälle. Den politiska höger–vänster-skalan härstammar från den första nationalförsamlingen (1789–1791) då de revolutionära satt till vänster om talmannens bord och de konservativa till höger om detsamma. Pressfriheten ökade i landet. Prästerna blev statligt anställda och tvingades följa författningen. Adeln förlorade sin äganderätt som gick i arv och titlar som greve och markis förbjöds. Men slavar fick ingen frihet. De föll in under 'äganderätten'. Deklarationen ligger, tillsammans med USAs 'Bill of Rights' från 1689, till grund för dagens Mänskliga rättigheter i FN. 

Den Amerikanska Revolutionen, 1776-1783 gick mest ut på att bara göra sig fri från Storbritannien. Därför kallas den för Amerikanska Frihetskriget. Det var framförallt ekonomiska faktorer som utlöste revolutionen och att man inte ville betala skatt till Storbritannien.

Revolutionens bakslag

Snart kom advokaten Robespierre, tidigare anhängare till kungen, till makten genom att kräva total pressfrihet för att sprida sin propaganda. Han var med och upplöste Nationalförsamlingen och tillsatte en Censusförsamling där borgarna på 12 personer styrde och ingen från Nationalförsamlingen fick sitta med. Även kungen gavs vetorätt, om än begränsad. Kvinnor och tjänstefolk fick ingen rösträtt. Censuren återinfördes när tidningarna började kritisera ledaren Robespierre och makthavarna. Han hade tidigare varit motståndare till dödsstraff, men för att stärka sin makt införde han en ny terrorlag där man inte behövde en domstol som dömde någon till döden efter vittnesförhör eller bevis. Alla som riktade kritik mot regimen utsattes för de blodbad i giljotinen där Robespierre och hans elitistiska vänner avrättade sina motståndare. Uppemot 1000 personer dödades varje månad för att de ifrågasatte Robespierre. Till slut var motståndet så stort att han och hans anhängare, som numera sågs som en farlig kult, fängslades av folket. Många i kulten begick självmord men Robespierre misslyckades med det och dagen efter avrättades diktatorn och hans vänner från församlingen i giljotinen. Robespierre utnyttjade Revolutionens framsteg och demokratins svagheter, tog till stora lögner och uttalade ståndpunkter som han själv avskaffade sedan för att ge sig själv och borgarna all makt, samt ha med kungen på ett hörn. Detta var ett bakslag för Revolutionen som ändå lyckades återhämta sig efter Censusförsamlingens fall.

Revolutionens slut 

I samband med Revolutionen började det bildas flera partier, eller snarare föreningar, alltifrån moderata republikaner och kungens monarkiska vänner, där även Robespierre ingått, till radikala grupper och kvinnobrigader. Monarkin och adeln avrättades i giljotinen, kyrkans ägodelar beslagtogs, allt som hade med kyrkan krossades eller ändrades namn på. Till slut föll 100 tusentals för giljotinens vassa egg och det rådde kalabalik på gatorna i Paris och runtom i landet. Efter att en sammansvärjning av individer gick samman och avrättade Robespierre och hans vänner bildades ett konvent som tog makten och upplöste välfärdsutskottet och revolutionstribunalerna. Den gamla ordningen inom kyrkan återinfördes igen.

Konventet försökte störtas 1795 av människor som gick i hungerdemonstrationer i Paris. De försöken misslyckades när de slogs ner av Nationalgardet och Napoleon störtade. Samtidigt började Revolutionen se sitt slut när Napoleon blev alltmer mäktig och utsåg sig själv till Frankrikes kejsare år 1802, men som bekant störtades han av folket som reste sig till frihetskamp tillsammans med ryska, österrikiska, preussiska och svenska trupper som tillsammans bildade tre stora arméer i det avgörande slaget vid Leipzig 1813. Napoleon flydde till italienska ön Elba men kom tillbaka och redan efter ett år lyckades han och hans 1000-manna armé ta sig till fastlandet där man mötte regeringsstyrkor som skickats från Paris. Regeringsstyrkorna förrådde regeringen och gick istället med Napoleon som marscherade in i Paris och tog över makten i 100 dagar. Dessa dagar slutades i det välkända slaget vid Waterloo i Belgien. Därefter fängslades Napoleon och dog kort efter. 

När Napoleons tog över makten 1799 anser man att den Franska Revolutionen ta slut. Det hade visat sig att man hade lyckats störta monarkin och adeln, som antingen dödats eller flytt, men man hade lämnat öppet för andra att ta över med än värre metoder. Folket som sökte frihet fick den inte. De vackra orden stannade som vackra ord i Deklarationen i Frankrike. Men i England hade något hänt under tiden.

Den Engelska  Revolutionen 

På andra sidan kanalen pågår den Industriella Revolutionen i Storbritannien, där många arbetare får det sämre under sina arbetsförhållanden i fabrikerna. Man lämnade jordbrukssamhället bakom sig och satsade allt på industrisamhället under senare delen av 1700-talet. Landet hade många råvaror, både egna och från kolonialstaterna, som förädlades inom industrin. Folk flyttade in till städerna efter att jordbruket effektiviserats och inte gav fler jobb. Den ökande konkurrensen om jobben skapade billig arbetskraft och arbetarnas ekonomi och sociala ställning försämrades. Teknikutvecklingen gick framåt när ångmaskinen, spinnmaskinen och tekniska vävstolen uppfanns och klyftorna mellan fattiga arbetare och rika fabriksägare skenade iväg.  

John Stuart Mill, en filosof och nationalekonom, gillade tankarna från upplysningstiden. Han skrev även boken 'Om Friheten', vilken är en liberal skrift som fördömer socialismen, står upp för yttrandefriheten och positiv till skatter på tobak och alkohol. Mill bidrog även till frågan om statens uppgifter att begränsa näringslivet så att arbetarna skulle få det bättre rörande den ekonomiska och sociala biten. Men han lyckades inte lösa uppgiften ur ett ekonomiskt perspektiv på ett tillfredsställande sätt. Många liberaler ser Mill som grundaren till ideologin och ett fåtal socialliberaler ser honom som grundare till den socialliberala ideologin också då de anser att de två går in i varandra.  

Arbetarnas situation i England blev tydligt sämre. I en rapport om arbetarnas arbetsvillkor i kolindustrin framkom det att barn och gravida kvinnor förekom, att arbetstiderna var dygnslånga och att säkerheten var urusel. Politiska och sociala reformer blev nödvändiga. Detta ledde bl.a. till 1832 års stora parlamentsreform 'Reform Act', vilken utvidgade rösträtten. Makten kom därefter att växla mellan whigliberaler och konservativa tories i regeringsställning.

Längre fram på 1800-talet utformades socialliberalismen i takt med samhällsutvecklingen. Den renodlade liberalismen minskade i betydelse till förmån för socialliberala tankegångar. Man insåg att konsekvenserna av industrialismen gjorde det nödvändigt med statliga ingrepp i friheten, till exempel för att skydda arbetare från utsugning och misär genom att förbättra deras arbetsmiljö. Men den gamla liberalismen har överlevt under ytan i flera partier idag, framför allt i Sverige.

Socialliberalismen i Sverige

I Sverige envisas många med att sätta likhetstecken mellan liberalism och socialliberalism, eller mena på att socialliberalismen är en variant av liberalismen. Så står det även på Wikipedia, vilket många använder som en sannings-databas, vilket den inte är eftersom det som skrivs där kan skrivas av vem som helst, utan någon som helst kunskap eller forskning bakom det som står där.

Det är viktigt att veta att socialliberalism är olika i olika länder. I en del länder finns det socialliberala partier som är allt annat än socialliberala. Brasiliens president Bolsonaro var partiledare för det Socialliberala Partiet trots att han är högerextrem, många anser han är långt till höger om USAs förre president Trump. Men fr.o.m. 2019 fick inte Bolsonaro längre vara med i partiet p.g.a. den extremnationalistiska politik han förde. Så bara för att namnet är socialliberalt, eller för att en partiledare säger att partiet driver en socialliberal politik så är det inte sanning. 

I Sverige finns det socialliberala medlemmar i flera olika partier och partiledare i dessa partier har många gånger sagt att de är socialliberala. Detta ändrade sig när högerpartier i Sverige började använda begreppet 'socialliberal' som skällsord för allt som var negativt i svensk politik. Då släppte partiledarna begreppet och ideologin för att inte kopplas ihop med exempelvis migration, arbetslöshet, dålig sjukförsäkring o.s.v.

Men för att ta det från börja kring hur socialliberalismen kom till Sverige så är det bra att känna till både Franska Revolutionens inflytande och dess ursprungliga frihets- och jämlikhets-kämpar, om Deklarationen som skrevs för medborgarna och mänskliga rättigheterna, samt den Industriella Revolutionen i Storbritannien som starkt spred sig ut till övriga Europa, och då även Sverige.

Fackföreningar började bildas för att bevaka arbetarnas intressen mot arbetsgivarna. Socialismen i Europa och Sverige var på frammarsch i slutet på 1800-talet. Socialismen hävdade att folket skulle äga alla industrier genom staten och ville därför förstatliga alla företag. Det var en mildare form av kommunism. Liberalismen däremot syftade på ekonomisk frihet med frihandel, fri konkurrens och utan någon som helst inblandning av staten. 

Flera liberala partier existerade i slutet på 1800-talet och ett av dem hette Folkpartiet. Det gick ihop med bonde- och lantmanna-partierna och blev Liberala Samlingspartiet. Partiledaren Karl Staaf hade stora framgångar när de drev igenom allmän pension 1913 (ihop med Socialdemokraterna) och arbetade med rösträttsreformen tills han dog 1915. Nils Edén tog över som statsminister och drev igenom reformen om rösträtt för kvinnor 1919 i koalitionsregering med Socialdemokraterna, men Liberala Samlingspartiet splittrades efter några år i spritförbudfrågan.

De 2 partierna, Frisinnade Folkpartiet (var för spritförbudet) och Liberala Riksdagspartiet (var emot spritförbudet) blev bittra motståndare men gick åter samman 1934 under namnet Folkpartiet. Trots att partierna fram till nu hade drivit enstaka socialliberala frågor så var det först med Bertil Ohlin som partiledare år 1944 som partiet tog en socialliberal inriktning. Ohlin var Professor i Statsvetenskap och Nationalekonomi och lyckades få upp Folkpartiet till 23-24%. Trots de höga siffrorna blev han inte mer än oppositionsledare under sin tid. Han lyckades trycka på Socialdemokraterna i regeringsställning så att de inte kunde genomföra en planekonomi och socialisering av Sverige. Ohlin brukar ses som socialliberalismens fader i Sverige och drev hårt flera socialliberala reformer. Hans politiska program kallade han 'Socialliberalen' och blev omåttligt populär för sin socialliberala åskådning. Den stod för att man ska framhäva människans mål och inte som medel. En stor vikt låg på de mänskliga rättigheterna. Ohlin betonade även att statlig styrning bör minska, samtidigt som det var viktigt med trygghet och frihet. Under beteckningen frihet rums såväl individuell rörelsefrihet, begränsning av den offentliga makten som marknadsekonomi. Trygghetsmålen berör socialt ansvar, främjande av kollektiva nyttigheter och social ingenjörskonst. Han menar vidare att fria och ansvariga människor är det viktigaste målet, inte att människorna ska vara ett redskap. Att expandera näringslivet är en väsentlig del och då ska det finnas mycket goda möjligheter att starta nya företag och fritt konkurrera om konsumenterna. Det sociala ansvaret och ekonomiska friheten kompletterar varandra och den optimala företagaren utifrån en socialliberal samhällssyn vill hjälpa sitt land och dess ekonomi. Detta leder till fri konkurrens och att konsumenternas intressen tillgodoses. Det samhället som skapas med ekonomisk frihet ska skapa god ekonomi för folket och inte endast för den enskilda företagaren. Samtidigt förespråkar en social samhällssyn en välfärdsstat där det finns ett skattefinansierat trygghetssystem! 

Efter Bertil Ohlin dröjer det ända til 1983 innan en partiledare med socialliberala värderingar tar vid i Folkpartiet. Det är Bengt Westerberg som har många socialliberala förslag inom både skola, vård och omsorg, men även andra områden. Ett sådant område var den stora skattereformen som han genomförde ihop med socialdemokratiske finansministern, Kjell-Olof Feldt. Men Westerbergs socialliberala politik kritiserades starkt internt från en mer nyliberal falang. Falangen har berättat i en TV-intervju hur de planerade att föra partiet långt åt höger efter Westerbergs avgång 1995 med ett manifest. Samtliga efterföljande partiledare har följt detta och partiet, numera Liberalerna efter namnbytet, har sedan länge lämnat socialliberala politiken även om de i olika sammanhang använt begreppet när det passat in för att försöka locka över väljare inför de olika valen. Det finns många uppsatser vid olika högskolor och universitet i Sverige där studenter skrivit att Liberalerna är socialliberalt parti, men de kommer hela tiden fram till i sina slutsatser att Liberalerna nog är mer höger, vill ha mer fri ekonomi utan statlig inbladning. Många trygghetsprogram har också slopats under åren med senaste partiledarna efter Westerberg. Socialliberalismen, och de få socialliberala medlemmarna som är kvar i Liberalerna har absolut ingen möjlighet att göra sig hörda. Därför har det varit många socialliberaler som gått ur paritet. Idag återfinns några hos Centerpartiet och några hos Socialdemokraterna, samt ett fåtal hos Miljöpartiet. Men flest finns hos Socialliberalerna, förutom de som känner sig hemlösa och inte är med i något parti. 

Idag finns endast ett socialliberalt parti i Sverige som förvisso är litet men funnits sedan 2010. Socialliberalerna fortsätter säga att de driver socialliberal politik utifrån den ursprungliga tanken och idéerna om ett medmänskligt förhållningssätt. Partiet profilerar sig som det enda socialliberala partiet och ser sig självt som brobyggare mellan vänster- och höger-partierna, liksom Ohlin och Westerberg gjorde. Socialliberalernas partiledare är läraren och entreprenören Valdi Ivancic, men han vill tona ner sin roll och hävdar att varje individ i partiet är lika viktig, att allas åsikter och röster är väger lika tungt som partiledarens. Socialliberalernas profil är 'Frihet, Jämställdhet, Jämlikhet och Medmänsklighet' som de kombinerar med 'Människan och Klimatet först!'. 

Utbildning och Vetenskap

Man kan se att många politiker och partier som förespråkar utökad utbildning och mer forskning och vetenskap också är mer socialliberala. Deras motsatser, de extremistgrupper både till vänster och till höger, ser hellre att barn och ungdomar inte går i skolan och lär sig annat än det som partiet eller gruppen vill att de ska veta. Det gäller exempelvis muslimska falanger som Tallibaner, ISIS, Kristna högern i USA, Brasilien, Sverige och många fler länder. Det gäller även nazistiska och fascistiska grupper och partier som vill rensa ut vetenskap och bredden och ersätta med egna 'läror' om nationalism, den egna kulturen och peka på det farliga med globaliseringen.

Därför kan man säga att socialliberalismen är raka motsatsen till ideologier som förs fram av extremister och nationalister (som också är en form av extremism). Det lyfts ofta fram av dessa extremistgrupper och partier att just socialliberalismen och socialliberaler är deras, och deras länders största fiender. Det syns tydligt i länder som Ungern, Frankrike, Polen, England, USA, Brasilien, Ryssland, Nederländerna, Tyskland, Italien och även i de Nordiska länderna med Danmark och Sverige i spetsen.

Medan socialliberalismen vill ha upplysta, kunniga, ifrågasättande individer som gillar att upptäcka nytt, ser positivt på samarbete, globalisering, klimattänk och FN's mänskliga rättigheter, så är det precis tvärtemot vad extrempartierna till höger och till vänster vill som gärna hittar grupper att skuldbelägga för allt som går snett så som exempelvis migranter, muslimer, homosexuella, kapitalister, storföretagen, börser och banker, för att nämna några. 

Som läsaren vid det här läget kanske upptäckt så nämns inte socialliberalism genom historien som någon ideologi, utan det handlar hela tiden om hur man ser på sina medmänniskor och vilka idéer man har om frihet och jämlikhet. Socialliberalism är med andra ord ett förhållningssätt och inte en stark ideologi som utgår från en människosyn och därefter bedömer och skapar regler för olika människor i samhället.

Framtiden   

Hur det kommer att se ut i framtiden återstår att se, men en av de viktigaste frågorna som uppstått senaste 4-5 åren är hur man ska rädda demokratin i de olika länderna. Flera stora och viktiga länder har nu, eller har haft, presidenter som byggt en manual på hur man monterar ner demokratier, mänskliga rättigheter och invånarnas frihet och jämlikhet. Det är ledare som Putin, Modi, Erdogan, Trump, Órban, Johnson, Bolsonaro, Jinping, Kurz och Duterte som visat vägen så att nationalistiska partier i mindre länder kan ta efter. 

Av den anledningen kommer valet i Sverige år 2022 handla om att försvara demokratin i förebyggande syfte för att inte partier under kommande mandatperiod ska montera ned demokratin. Även om det finns brister med demokrati så är det något som går att bygga vidare på och stärka, förbättra och utveckla för att fler människor ska få trygghet, alla ska behålla sin frihet och samtliga ska vara jämställda och jämlika, allt i sann socialliberal anda.